Jag har kommit in i en ny depp petiod. Antar att det har med att de snart är december?! Eller bara grejen att det är just den 25e om två dagar... Jag orkar inte tänka, men såfort jag stänger igen mina bruna så flyger jag tillbaka till de underbara stunder vi faktiskt hade med varandra! Tänker på allt, första gången jag fick syn på honom, första strandpromenaden ihop, första kyssen, första mötet efter den längsta perioden ifrån varandra, första mötet med Ali, Fatma då Ibo bara var en liten bebis på några få månader, alla speciella ord och ögonblick, vattnet och sanden i glaset, mötet med Alis mor och Alis syskon i Alanya när de kom på besök, första resan till Viranshir, sättet jag blev välkomnad på utav hela familjen och släkten, "sexy beach", picknickar, mötet med den nya familjemedlemen Samet, ringen på mitt finger, bröllopet, heldag i Urfa med mina tre favoriter i spelcentrumet, två timmars resa i bil för att komma till ett Zoo de ville visa, avskeden, tårar gråt och skratt, all lycka och kärlek som inte går att beskriva. Och mycket mycket mer!! Det kommer som ett moln över mig, jag bara tänker tänker och tänker. Det sista jag ville var att lämna de livet. Men allting tog slut snabbare än vad jag ville och allt i brist på tillit. Bittert inlägg, men behövde skriva lite kände jag!