Jag är en sån människa som heldre är ensam än att ha någon runt mig när jag är svag, hade fina vänner som fanns där för mig när de var som värst, men valde att va ensam för att få smälta in allting och faktiskt förstå vad som hände. Och framförallt acceptera, att nu är det såhär. Jag ville/orkade inte bryta ihop. Och dessutom är det inte värt de!

Dock är jag chockad över hur "lätt" jag släppt allting. Sa det också men efter haft en del grejer på känn ett tag osv så va det rätt skön känsla att få släppa, jag har inte brytit ihop och varit ledsen utan jag tänker bara "Okej, det är såhär de slutade trotts allt!" Vet inte om jag kom in i någon sorts chock eller så men just nu mår jag trotts omständigheterna bra ändå!:)

Läget är som det är och jag funderar inte längre, jag bara är och gör mina grejer nu!:) Som exempel skickade jag mail till min chef i Norge och hörde om jag kan få ta tillbaka min plats trotts mitt avhopp.. efter att ha snackat ett tag i telefonen kunde han fixa de.. Säger bara ojojoj vad jag har Erik runt mitt lillfinger! Så nu på söndag 12/1 beger jag mig mot grannlandet igen. 

Där borta väntar Kakan och Minnalinen, vilket känns riktigt bra!:) På ett sätt känns de så skönt att bara få köra sitt egna race igen, jag behöver ingen annan i mitt liv, utan jag mår bra av att fladdra runt ett tag till!:) vadå slå sig ner?! Nä de är jag inte redo för än!:)