Att ha ett distansförhållande är verkligen det jobbigaste jag någonsin utsatt mig för, men det är något jag verkligen aldrig skulle byta bort heller! Alla vi som har våra turkar vet hur det är, men man kan döljer det väldigt bra, alla väljer att inte skriva om de. Jag har varit väldigt tyst med vissa saker. Och kommer fortfarande att vara de.

Men ibland har man bara lust att skrika ut och ha sönder allt man ser. Och i nästa sekund kan man gråta som ett litet barn. Man har verkligen problem med att kontrolera sig själv, iaf jag. Jag kan bara prata ut ifrån mig själv. Men jag tror nog många känner igen sig. Det behöver inte alltid vara för man har bråkat eller så, det kan lika gärna vara för man känner en sådan brutal saknad efter dom! Ibland känner jag mig bara helt tom, som ett offer.. Man bara finns liksom, ska vara glad om man andas..

Jag tror inte att våra turkar har de lätt dom heller, det är säkert ett helvette för dom också. Deras saknad efter oss. Man kan nog vara ganska egoistisk i sitt tänkande, att de bara är synd om en själv som är här hemma och är ifrån dom. Det är samma för dom! Ibland tänker inte jag riktigt så långt vilket är ganska dumt. För dom gångerna jag verkligen tänker så långt och på allt han sagt till mig så lugnar jag ner mig på 2 sek. Men oftas överstiger jag den gränsen och får en black out och skriker och gapar! Stackars pojkvän.

Och vet ni.. Ni som inte har en turk. Ni har faktiskt INGEN aning om hur det är. Det går inte att beskriva sina riktiga känslor. Och ibland vill man inte ens prata om de eftersom man får svar som ibland sårar eftersom dom är helt känslolösa! Det är såklart inte erat fel ni som säger de, och ni menar säkert inte ens så, men man kan få den känslan tack vare att ni inte vet hur de känns! Man kan inte prata ordentligt med någon om det som aldrig varit där. Och det är därför jag tror att alla personer jag lärt känna genom bloggen och andra Alanya-tjejer fastnar för varandra så lätt. Vi vet exakt hur den andra känner!! Vilket är helt jäkla underbart. Det känns som en otrolig räddning. Jag är sjukt tacksam för att fått lära känna alla dessa underbara turk-tjejer! Dom är guld värda!

Och det är även min pojkvän, som jag älskar något så brutalt mycket!



The love of my life ♥